Äventyr i Labrador. Epilog.

Lovade att berätta hur det gick sen och här kommer epilogen.

Efter att "Gänget från Sverige" kommit upp och skulle ta reda på vad som egentligen hade hänt, bad jag och andre styrman "Krulle" från Bornholm att få slippa vara med längre, vilket beviljades. Dom som representerade Joint trawlers och rederiet skulle ta ut skutan på ett provfiske och därefter besluta om vidare fiske, eller ej.

Resultatet blev "No more fishing" och båten blev förd ner till New Foundland, där hon lossade fångsten för vidare transport med kylbåtar till fjärran östern. Besättningen flögs hem till Bornholm och vad som hände sedan är ingen som vet, mer än dom som var inblandade.

En transportbesättning kom ut till NF. Och tog hem båten till Rönnäng.

Krulle och jag däremot, fick en påspädning av äventyret.

Vi inkvarterades hos Ian Strachan och avvaktade lämplig förbindelse till civilisationen.

Efter två dagar meddelades att ett oväder var på gång och ville någon lämna Nain, skulle det ske med Labrador Airways postflyg, samma dag. Annars riskerade vi att bli kvar i minst fjorton dagar till. Ok sa vi, vi sticker pronto, kosta vad det kosta vill, vem fan ville sitta på röven i vildmarken i fjorton dagar? Vi bar ner vårt bagage till bryggan och så kom postflyget.

Det pissade vatten ur pontonerna, det var ett sjöflygplan, och inflygningen var väl inte av det mest professionella slaget. Nåväl vi "embarkerade" vår flygmaskin och möttes av piloten och hans copilot, båda klädda i lumberjackets, jeans och stövlar. Sitt var ni vill, sa dom, det fanns bara små utfällbara säten av canvas och däremellan låg "lasten", bestående av postsäckar, kartonger, lådor och några knippen skjutna kanadagäss samt ett antal rifflor.

Passagerarna då var bara vi, Krulle och jag, men fler skulle komma på vägen.

Efter att ha tagit farväl av Ian och Brenda m.fl. så stack vi iväg mot en allt mörkare himmel.

Mestparten av min, ganska stora erfarenhet av flygresor, skedde alltid med SAS och dylika bolag, men detta var extraordinärt. Instrumentpanelen var i det närmaste tom på instrument och dom som fanns, hängde utanför i sina kablar, men det tycktes inte bekymra piloten och hans copilot som under hela flygningen rökte feta cigarrer, trots att det stank av flygfotogen.

Sedan följde ett antal "flygplatser" där vi landade under dom mest underliga manövrer, att landa i en krök, var en nyhet för mej och mer skulle följa. Vi fick sällskap av en gök som var klädd i overall och medförde en verktygslåda, det var allt, samt en filur i kostym som såg ut som doc Holliday. Vid en brygga skulle vi bunkra bränsle och en bastant indiankvinna rullade ner ett 200-litersfat till den lilla bryggan. Piloten sa åt oss passagerare att ta itu med bunkringen och slängde åt oss en handpump, av tvivelaktigt slag.

Nåväl med gemensamma krafter lyckades vi koppla pumpen och började fylla planets tank med bränsle. När pumpen släppte, sa vi till piloten att nu var fatet tomt och han kollade, så var inte fallet, det fanns fortfarande en tredjedel kvar i fatet, men piloten sa att det var ok, vi skulle nog klara oss ändå.

Efter många om och men anlände vi till Goose bay och kunde landa trots halvfulla pontoner.

Goose bay är en gammal flygplats från andra världskriget och kalla kriget (Strategik air command) men kunde förse Krulle och mej med mat och husrum. Nästa dag for vi med ett reguljärt flyg via en massa småplatser till Montreal och kunde till slut embarkera ett SAS-plan till Copenhagen.

Krulle och jag skiljdes åt i Copenhagen, han till Bornholm och jag till Kalmar.

När jag äntligen var hemma hos barn och blomma, undrade jag om det jag upplevt, verkligen hade hänt.

Mycket mer skulle kunna sägas om detta äventyr, men det får vara en viss censur även i detta fall.

El viejo

Kanske berättar jag mer om mitt röriga liv till sjöss, senare, vem vet?

 


Åter till "El Viejo"

Rättigheterna till berättelsen tillhör Bo Nilsson.
Pubicerade med hans samtycke.



Copyright © 1998-05 Harry Honkanen, All Rights Reserved