27-11-02
In the land of equvivalence.

Under mina år till sjöss har jag besökt många länder, på alla kontineter, men få har varit som Philiphinerna. Många är dom philiphinos som varit mina skeppskamrater och jag har inga tråkiga minnen från dessa människor. Glada, villiga och goda skeppskamrater. No Problems at all.


En gång låg vi med en gammal ostasiatare vid namn Hainan på en plats som heter Luca Bais, en plats som inte liknade något annat. Meningen var att vi skulle lasta socker i bulk, ca fyra tusen ton.

Piren var en ca femhundra meter lång landgång ut till en tvärkaj som var ca fyrtio meter lång, vilket ledde till att vi kunde bara lasta med fyrans och treans bommar, dom andra låg utanför kajen. Förändor och akterändor satt i några bojar som liknade allt utom bojar. Lasten kom ut till kajen med små tåg på smalspårig järnväg, ca ett sling på varje vagn. Dom togs ombord med bommarna vid fyran och trean, bars sedan säck för säck till luckan där dom skulle vara. Där stod en gube och skar itu säcken och tömde sockret ner imellan luckorna till underrummet. När det började bli fullt i rummet, måste lasten trimmas och ett antal philipinare i badbyxor klev ner i rummet och började skotta sockret bordvarts. Problemet var att sockret på något vis stal syret ur luften och gubbarna började må illa, så vi fick ordna så att luft genom slangar från maskin drogs ner i rummet och fick luften att cirkulera. Det var ett helsikes jobb, men det gick om än så långsamt.

Dagarna gick och veckorna, besättningen på en svensk båt är inte precis kända för att sitta och mysa på däck i mellan arbetspassen, så vi gick iland och stiftade bekantskap med folket som bodde iland. Det var en lite by med ca ett dussin hyddor på stolpar, för att inte ha alla djur som finns inne i huset. Där kryllade av svin och chickens, i en pool ? fanns fisk som dom odlade som föda. Mycket praktiskt. Dom erbjöd sej, att mot en "mindre" summa pengar ordna mat och dricka i erforderlig mängd. Tanqruai rom, San Miguel beer och chicken stekt, inbakad i lera samt helstekt griskulting, serverades och vi njöt av tillvaron som aldrig förr.

Arbetstiden ombord och iland samordnades utan att någon egentligen gjort något, men huvudsakligen var att sockret kom ombord och ingen varken besättning eller philiphinare tog någon skada av systemet. Defenitivt var det ingen nackdel för den store redaren hemma i sverige, snarare tvärt om för det fanns ju alltid demurrage och andra sluga regler för saker och ting som gick redarns väg.

Under dagen låg det små urholkade trästammar i form av kanoter på utsidan och i dessa satt flickor (oj vilka flickor) och ropade "buy beer honey", dom hade öl i säckar med is och sågspån, så att ölet skulle hålla sej kallt. Visst köptes det öl och rekordet hade maskinfolket, som kom upp på kafferasten, satte sej på relingen och lät sej fallas ner i havet till flickorna med ölet. Där nere hängde dom på kanotens reling och lät sej serveras öl av flickorna, som praktiskt taget hällde ölet ner i struparna på gubbarna. Lotslejdaren hängde alltid ute så att det gick lätt att ta sej ombord igen.

Vi hade en livbåtsövning med motorlivbåten, en gammal träbåt om hängde på poopen, på babords sidan. Gisten och ful som fan, men dock en motorlivbåt. Månaden innan hade svarvaren fått i uppdrag av förste maskinisten att se över motorlivbåten och kolla att motorn var i fullgott skick, han hade rapporterat att allt var ok. Så vi gick ut med den i avsikt att hålla övning. Efter tio minuters försök att starta motorn hade vi drivit ca två sjömil från fartyget som var vår trygga tillvaro, men inte ett tecken på liv i motorn, en gammal tändkula som med "cigarr" och diverse trix fortfarande inte startade. Då fattade förste maskinisten beslutet att vi måste riva motorn och se vad som var fel, drivande på ett ganska öppet vatten mellan öarna i philliphine islands, var vi väl inte några vikingar precis, men inte helt deppade heller. Våran förste maskinist, en stor blond viking, som hette Larsson, öppnade motorn och ve och fasa hade inte den förbannade svarvaren vänt kolven fel så att det som skulle fungera som avlopp och tillopp satt på fel sida.

Larsson, vår alltid trygge viking och örn, fixade snart problemet och vi kunde få fart på livbåten, fan vet om den någonsin gått så fint som den eftermiddagen i Celebessjön?

Om gud velat och besättningen fått sin vilja fram hade nog Hainan legat kvar i Luca Bais den dag som idag är. Tack gode gud för att det har funnits sjöfolk i ordets rätta bemärkelse.

El viejo

Åter till "El Viejo"

Rättigheterna till berättelsen tillhör Bo Nilsson.
Pubicerade med hans samtycke.



Copyright © 1998-05 Harry Honkanen, All Rights Reserved