Äventyr i Labrador.

I början på 80-talet blev jag tillfrågad om jag kunde ta ett jobb som "flaggskeppare" på en fiskebåt som skulle upp till Labrador och fiska räkor. Att vara flaggskeppare i detta fall var att båten var så stor och gick på oceanfart, att verket och försäkringsbolaget krävde en sjökapten som högsta hönset. Den för fisket ansvarige skepparen var en Bornholmare och han hade sina styrmän och besättningsmedlemmar med sej från Bornholm.Chifen och maskinisten var dock svenskar, chifen en sjöingenjör av samma anledning som för mej.

Båten var en häcktrålare på 776 brutto med måtten 61m lång och 12 bred, 4000 hästars maskin och två bogpropellrar på vardera 180 hästar.
Vi hämtade den i Oskarshamn och gick via Rönne till Nyborg i Danmark för att göra vissa förändringar enligt den danska skepparen.
Därefter gick vi till Hirsthals för att hämta trålar mm.
Sen bar det av upp till Koppervik i Norge för översyn av wincharna som var tillverkade där.

Därefter satte vi kurs på St. John, New Foundland, där vi skulle inklarera och erhålla fiskelicenser mm. Kontakt skulle etableras med lokala agenter som skulle vara våra kontakter medans vi fiskade i Labradorströmmen.
På vägen över fick vi blackout och först kunde maskinisterna inte förstå vad det var, men det visade sej att det var vatten i dieseloljan. Detta var ett resultat av att båten legat upplagd så länge i Oskarshamn att det bildat en massa kondens i bränsletankarna och när vi så skiftade över till en av dessa tankar då var det vatten som kom först, därav blackouten.

Ett helvetes slit följde, vi var tvungna att öppna alla ledningar och dränera ut allt vatten, detta tog en stund och under tiden låg vi och drev i nordatlanten, vilket inte var så kul. Stanken av dieseln var för jävlig och dessutom var det varmt som fan i det lilla maskinrummet, ingen höjdare precis. Dom danska fiskarna började nu att inta en avig attityd mot oss svenskar och vägrade konsekvent att hjälpa till i maskin, med motiveringen att dom var fiskare och inga maskinister. Undrar vem som handhar maskineriet i danska fiskebåtar?

Nå, det blev ordning på skiten till slut och så småningom ångade vi in i St. Johns hamn.

I fiskeavtalet med kanadickerna ingick att vi skulle ha med oss två trainees, dessa visade sej vara två inuiter, en från Nain och en från Hopedale. Dom kom ombord i St. John och var med oss från början av det Labradoritiska äventyret. På resan över atlanten hade vårat ölförråd i skorstenen reducerats till noll buteljer, det sköttes av den danske fiskeskepparen och skulle ha räckt hela resan, men var nu slut.
Att ge sej upp i ödemarken med 26 danskar utan en hederlig bayer i förråden, vore rena vansinnet, så jag inhandlade ett hundratal kassar carlsberg av skeppshandlaren. Han gjorde stora ögon, då han inte var van att leverera sådana mängder öl till en fiskebåt, men det var ju business och han levererade.

Så väl försedda med livets nödtorft, öl och massor av rågbröd, stimmade vi norrut i Labradorströmmen för att söka lyckan i dessa räkrika vatten. Ombyggnaden i Nyborg, bestod i att vi istället för i häcken skulle ta ombord trålen midskepps och på så vis få ner den direkt i fabriken, utan att passera grovrensen, där all fisk som följde med skulle avskiljas. Trålaren var byggd enligt norska ritningar, baserade på lång erfarenhet av trålning och detta nya system visade sej vara ödesdigert. Efter ett par dagars trålning, hamnade trålen i propellern och vi låg redlösa utan manöverförmåga och drev i labradorströmmen bland tusentals isberg. Verkade inte finnas en chans att få klar propellern utan dykarhjälp, så vi ropade upp ett antal supplyskepp i området och bad om assistans. Nobben från dom flesta, som hade häcken full med att hålla isbergen borta från oljeriggarna, men en tysk uppe vid Grönland, erbjöd sej att komma, men det var tre dygns steamtid ner till oss och kulingvarning, så det såg mörkt ut. Under tiden jobbade besättningen med att försöka rensa propellern, genom att dra loss trålen med hjälp av winscharna. När det verkade som om vi hade det mesta borta gjordes ett försök att starta maskinen och till all lycka kunde vi gå med tre knops fart utan att lager och annat for illa.

Jag beslöt då att söka nödhamn i Nain, en eskimåby upp efter kusten och där kanske kunna ta bort resten av trålen. Problemet var att vi inte var utrustade med sjökort som täckte kusten och skärgården, men genom skepparen på en av dom andra fiskebåtarna fick jag hjälp. Han hade sökt nödhamn i Nain året innan i samband med ett myteri ombord och kunde verbalt snacka mej in till en ö som kallades Red island pga av att den bestod av enbart röd granit.
Där kom en skotte som bodde i Nain ut med ett par specialer som gjorde det möjligt att ta sej in till "hamnen"? Vi skulle genom ett gatt som bara var 16 meter brett och där tidvattnet satte så att det krävdes rejäl fart för att passera. Nu var goda råd dyra och jag beslöt att chansa, kollade med maskin om vi kunde tänka oss lite extra fart under några minuters tid? Jodå sa maskinisten, men jag drar ner om det börjar jävlas, ok sa jag vi kör. När nosen tangerade inloppet till gattet, bad jag om högsta möjliga fart och lite på skrå, gled vi igenom, med några decimeters marginal, vilken jävla pärs.
Hade jag vetat vad som väntade i framtiden hade jag nog sett det som ett minor problem.
Väl inne i Nain, ankrade vi på "redden" för att förbereda vad som komma skulle. Då kom RCMP ombord och undrade vad vi ville där? (Royal Canadian Mounted Police, allmänt kända som rödrockarna). Vi förklarade vår situation och dom accepterade vår närvaro, men varnade oss för att ha med inuiterna att göra, då dessa dåligt tålde alkohol och dom flesta flickorna led av könssjukdomar. Efter sedvanliga artighetsbetygelser kunde vi förbereda vår "varvsvistelse". Det fanns en skranglig brygga som fungerade som kaj, dock ej avsedd att förtöja större fartyg vid, men vad fanns det för val? Då tidvattnet hade en difference mellan hög och lågvatten på tolv meter, var min uträkning att sätta henne på land vid högvatten och vid lågvatten kunna nå propellern för att rensa den från trålen. Vi backade in tills det tog emot och förtöjde vid bryggan, därefter drog vi vajers och trossar upp på land och förankrade dom med spett och annat. Några trossar drogs från masterna för att om möjligt förhindra att skutan kantrade. Våra förberedelser var nu maximala och det återstod bara att vänta på lågvatten som skulle inträffa vid 0330.

Men nu började dom stora problemen att anlända, ett stort antal inuitflickor med escorterande män började strömma ombord och danskarna var inte sena att bjuda in dom till drickaparty och därmed få männen utslagna så dom kunde lägga beslag på flickorna. Vid detta ögonblick var maskinisten tvungen att stoppa hjälpkärrorna för kylvattenintaget var ovanför vattenlinjen. Hela fartyget var svart och nere i inredningen brann ficklampor och det var ett herrans liv. Då dök RCMP upp på bryggan och bad att få tala med mej. Dom förklarade att detta aldrig hänt här förut och föräldrar och anhöriga hade kommit till deras postering och klagat, så nu skulle inuiterna köras iland. Beväpnade med ficklampor gick två rödrockar och jag ner i inredningen för att se till att inuiterna kom sej på land. Därnere var det som ett veritabelt dårhus och när jag först i kön rundade ett hörn, var det en inuit som måttade ett hugg med en stor kniv mot min mage. Det gick vägen för han träffade ficklampan och då fick jag chansen att slå den i huvudet på killen som stöp direkt. Efter en timmes rabalder var skutan tom på besökare, men danskarna var sura som fan på svenskjäveln som berövat dom nöjet av lite flicksällskap, herregud!!

Lågvattnet kom och vi fick bara bittert konstatera att det inte räckte, nya planer smiddes och vid nästa högvatten gick jag ut ett par hundra meter och droppade båda ankarna, vilket inte dom andra kunde förstå vad det skulle vara bra för. Därefter backade vi in så långt det gick och satte iland ändar rakt akterut. Då dom var väl fast satte vi maskin på fram och körde så hårt vi vågade för att spola upp ett dike i strandkanten, i vilket vi sedan backade in och förtöjde igen. Under tiden hade ett litet forskningsfartyg förtöjt bredvid oss och jag pratade med besättningen där om vårt problem.

En av killarna där var dykare, men hade ingen riktig utrustning med sej, men vi snackade oss samman om att använda våra friskluftsmasker som dykmask och han gick med på att vid nästa högvatten ge det ett försök.

Slut på del ett av äventyr i Labrador, mera följer.

Åter till "El Viejo"

Rättigheterna till berättelsen tillhör Bo Nilsson.
Pubicerade med hans samtycke.



Copyright © 1998-05 Harry Honkanen, All Rights Reserved