Del två av äventyr i Labrador.

Den presumtive dykaren visade sej ha en så kallad halvdräkt, en våtdräkt som armar och ben slutade halvvägs ner, ingen höjdare i vatten som höll ca +2 grader. Våra friskluftsmasker var av den typen som användes vid släckning av brand och alltså konvexa, inte flata som dykarmasker brukar vara.

Problemet med detta är att avståndsbedömningen blir helt fel, inget större problem dock om man är medveten om den lilla variationen.

Nåväl vi testade utrustningen och gjorde oss beredda att gå ner när lågvattnet var som gynsammast.

Då detta inträffade mitt i natten, lovade skotten som vi träffat vid ankomsten att ställa sin landrover på stranden och ge oss belysning med strålkastarna.

Ett nytt element hade nu uppträtt på scenen, CBS, Canadian Broadcasting System hade ett team uppe i Nain för att göra naturfilm, men dom blev så intresserade av vad vi höll på med att dom frågade om dom fick filma våra ansträngningar. Ja, vad fan tänkte jag, säjer jag nej, så gör dom det ändå, so what a heck?

Vid lågvatten började våra ansträngningar att få propellern ren igen och den stackars kanadicken slet som ett djur, men utan resultat. Efter en kvart så var han lika blå som blåbärssaft på dom delar av kroppen som inte täcktes av våtdräkten och jag sa åt honom att lägga av. Vi tog ner honom i båten och gav honom varmt the och filtar att värma sej med, kanske inte den bästa metoden, men det var vad han ville ha. Frustrerad av misslyckandet flög fan i mej och jag dressade av allt utom kalsingarna, tog två vassa knivar med mej och kutade ner till aktern, i avsikt att göra en insats. Sa åt danskarna att hala tajt trålresten med winschen och fridök ner för att försöka skära loss så mycket som möjligt. Nu tror den gode läsaren att jag gripits av vansinne eller hjältestatus. Men nej, det var bara så enkelt att vi gick mot nip, alltså lägre vatten vid varje högvatten och tiden rann ut för oss, om vi inte ville vänta en månad till.

Mina vilda försök gav resultat och plötsligt lossade trålen, men innan dess hade det inträffat en incident som skrämde skiten ur mej. Plötsligt när jag var uppe på land för luft och en pust, skrek Ian, skotten, look up Bo och jag kastade mej in under akter, i nästa ögonblick satt ett trålbord av stål i leran där jag stått. Mordförsök eller olyckshändelse? Det lär vi aldrig få veta, men danskarna hade lyckats att osäkta trålbordet och det föll ner där jag stått, döm själva!

Nästa morgon var propellern ren och vi skulle nu till sjöss och fiska igen. Då uppenbarade det sej för besättningen varför jag lagt av ankarna där ute innan vi backade upp på stranden. Vi satt fast pga att högvattnet inte var så högt längre, men med hjälp av de två ankarna, släpade vi oss loss och kunde gå ut och fiska igen.

Allt skulle nu vara under kontroll, men icke sa nicke. Proviantbestyreren/ kockstewarden kom upp till mej och sa att vi började få slut på viss proviant? Vad fan, replikerade jag, vi fyllde ju förråden i Hirsthals med mer än vi behövde, det kan inte vara sant? Jo sa den stackars mannen, så är det och hur skall vi få tag i proviant? Jösses, tänkte jag, men insåg ju att utan mat kunde vi ju inte fortsätta.

Tog kontakt via radion med Ian i Nain, som blivit min vän, han lovade att inventera byns förråd och se vad dom kunde avvara. Efter några timmar fick jag besked om att det fanns en del att hämta där och satte igen kurs på denna gudsförgätna plats, en lite inuitby i det vildaste av Labrador.

Väl där fick jag problem med RCMP som inte gillade vårat förra besök och nu vädrade mer trubbel.

Jösses tänkte jag, vad i helvete är det jag gett mej in på?

Dom accepterade att vi ankrade på redden och att proviantbestyreren och jag gick iland och fixade provianten, men ingen av besättningen fick gå iland. Så skedde och väl försedda med proviant kunde vi gå till sjöss igen. Nu mullrade det i det danska lägret och vi svenskar var föremål för deras antagonism. Stämningen ombord var allt annat än god och vi befann oss i fullständig isolering från allt vad civilisation anbelangar.

Vi fiskade nu dygnet runt, med häcktrålning igen, det låg något mörkt över fartyget och jag kände att det var något på gång. En tidig morgon, purrades jag och blev upplyst om att andre styrman blivit träffad av trålvajern och fallit ner på tråldäck. Kollade och fann att han var medvetslös och blödde kraftigt, ingen av danskarna (Bornholmarna) hade gjort något, utom kocken som var hans bror, jag undersökte honom och lade om hans sår. Bestämde att vi genast skulle stima in till Nain, där det fanns en sjukstuga. Nu började det visa sej vad som var på gång, danskarna ville, under inga förhållanden, gå in till Nain förrän dom fiskat färdigt, alltså dragit den trålen dom hade ute. Mina försök att hävda auktoritet, var lönlösa, vi hade alltså en myterisituation. Efter några timmar kom en av dem in till mej och meddelade att dom fiskat färdigt och att jag kunde gå in till Nain, men att det fick jag göra själv, för dom hade fiskat och var trötta.

Jag lämnades alltså själv på bryggan, utan en enda säker position, tät dimma och som det visade sej en radar out of order, det hade hänt under natten och ingen hade meddelat mej. Jag var nu övertygad om att något jävulskap var på gång, men hade ingen aning om vad eller varför.

Den andra radarn fungerade, men var inte så bra på att fånga isbergen. Jag ville in till Nain så fort som möjligt med styrmannen som var skadad, men kände mej ganska hjälplös. Minns att jag tänkte att må jävulen ta alla Bornholmare, isberg och annat fanstyg som drabbade mej.

Nu skulle styrmannen under vård och jag drog spaken i botten, kollade radarn, inga isberg?

Två av fiskarna jobbade på däck och röjde upp efter fisket, plötsligt skrek en av dem "ISBERG" och jag tittade upp från radarn. Helvete, ett stort jävla isberg på styrbords bog, hundra meter bort. Full back, fast jag visste att det var meningslöst, men någon var på min sida och vi gick klara med två centimeter. Nu började nilsson bli förbannad och jag ringde ner och beordrade upp 3:e styrman som navigeringshjälp, annars skulle jag telefonera till coastgard och anmäla hela situationen. De föll då till föga och jag fick grabben till hjälp, hö, vilken hjälp, han var nog god för att navigera runt Bornholm, men i dessa icke mätta vatten med alla dess grynnor och skär som inte var där dom skulle, var han inte till mycket hjälp.

Nåväl, med hjälp från någon högre makt och nilssons ilska, tog vi oss in till Nain till slut och styrman kom iland till sjukstugan. Här skulle historien kunna ha slutat, men så blev det inte.

Mer i nästa kapitel.

Åter till "El Viejo"

Rättigheterna till berättelsen tillhör Bo Nilsson.
Pubicerade med hans samtycke.



Copyright © 1998-05 Harry Honkanen, All Rights Reserved