Äventyr i Labrador, kapitel tre.


Dags att gå till sjöss igen och fortsätta fisket, men innan vi gav oss av bad jag Ian att få låna ett av hans shotgun och en ask med ammunition. Han frågade inte varför, året innan hade en färingabåt haft myteri ombord i samma hamn och då hade skepparn bara haft en stor skiftnyckel att värja sej med, så svaret var givet.

Stämningen ombord var nu mycket spänd och särskilt var andre maskinisten föremål för danskarnas vrede, vilket jag hade lite svårt för att förstå.

Vi styrde ut i Labradorströmmen och fiskade i sextimmarsdrag, ett för varje halva av besättningen. En dag hade vi fått två stora brugdhajar i trålen och besättningen bad mej om hjälp för att få dom i havet igen. Jag förstod att det var jävelskap, men ville inte visa mej rädd eller oförmögen, så jag tog itu med ”problemet". Fick med visst besvär en stropp runt djuren och kunde med hjälp av vinchen dra ner dom i havet igen. Ingen hjälpte mej, men ingen kommenterade heller det hela, antagligen var dom aningen snopna för att jag grejat det utan knot.

En dag visade det sej att pga bränsleproblemet på utresan var vi helt plötsligt korta på diesel och behövde bunkers, frågan var om vi skulle behöva gå ner till St John eller om vi kunde fixa det ändå. Min vän Ian i Nain visade sej vara en pärla och kunde ordna så vi fick bunkers av den lilla tanker som försåg byarna efter kusten med diesel till deras stationära dieselgeneratorer.

Alltså tillbaka till Nain och nytt möte med RCMP och dom andra. Vi fick vår bunkers och tog chansen att göra lite reparationer på redskap, mm, när vi ändå låg stilla. Jag tog chansen att gå på ”tur” på fjällsluttningen ovanför byn för att plocka blåbär som det fanns gott om. Döm om min förvåning, när jag efter någon timmes plockande helt plötsligt befann mej öga mot öga med en stor björn. Mot allt förnuft började jag kuta ner för fjällsluttningen och kollade efter en stund var björnen fanns och fann då att han med full galopp var på väg åt andra hållet, pust! Slutet gott allting gott. Besättningen gick iland och besökte Ians lilla hotell, bestående av så kallade portacabins, sammanfogade till både hotell och restaurang, inte stort, men fint och funktionellt. Ian berättade senare för mej att det varit bråk mellan andre maskinisten och bornholmarna och att två grönländska inuiter, boende på Bornholm försökt sej på en kupp. Den yngre muckade gräl med maskinisten och när han blev förbannad och viftade mot inuiten, hade den äldre klivit fram med en stor kniv och skulle märka maskinisten. Men Ian som sett vad som var på gång, lade då ett av sina shotguns på bardisken och bad dom avlägsna sej, annars kunde kanonen gå av. Ridå för del ett.

Nere vid båten blossade bråket upp igen och maskinisten som då blev misshandlad sökte skydd hos mej som presenterade ett nytt shotgun för dom då något spaka bråkmakarna. I samråd med chiefen, maskinisten och Ian beslöt vi att försöka skicka hem maskinisten från Nain med lokala postflyget till Goose Bay och vidare till Montreal och hem. Detta lyckades och ett ögonblick trodde jag att lugnet kanske var återställt, men det blev det inget med.

Nu var lavinen i rullning och det ena efter det andra inträffade, bad RCMP om lite assistans, men dom ville inte blanda sej i vad ”crazy vikings” hittade på.

Jag sov numera med Ians shotgun liggande på magen med pipan riktad mot dörren till hytten.

Efter att en natt ”nästan” blivit tagen på sängen, men då dom upptäckte kanonen dragit sej tillbaka, fick jag vara ifred.

Fiskeskepparn och hans två betrodda män (gorillor) klämde upp mej i ett hörn på bryggan och sa att dom vägrade att fortsätta fisket, för båten var inte sjöduglig och om jag inte såg till att det blev ordnat, skulle dom ta saken i egna händer?!?!

Jag gick då upp till Ian och fick, via hans något primitiva kommunikationsradio, kontakt med ägarna hemma och förklarade situationen för dom. Dom gav mej rådet att ligga kvar, tills folk hemifrån kunde komma upp till Nain och ta itu med situationen. Nu var detta ju inte ett ställe som man bara bokade biljett till och kom fram nästa dag, nej det tog nästan en vecka innan dom dök upp. Men då hade det slagits på stora trumman hemma och förutom redaren, kom en representant för Joint Trawlers och fyra man till. Andre styrman, som hade skadats av trålwiren och jag flyttade iland till Ians hotell, (med shotgunen) och redaren tog kommandot ombord. Det beslöts att dom skulle gå till sjöss och provfiska, samt kolla riktigheten i danskarnas beskyllningar om icke sjöduglighet. Efter ett dygn till sjöss, konstaterade redaren m.fl. att det inte bedrivits professionellt fiske ombord och att beskyllningarna var helt grundlösa. Expeditionen avbröts och fartyget gick ner till NewFoundland, där fångsten lossades till frysfartyg för vidarebefordran till fjärran östern, samt danskarna avmönstrades och sändes hem. En mindre besättning skickades över för att ta hem båten till Sverige och hon anlände så småningom till Rönnäng där hon lades upp.

För andre styrman ”Krulle” och mej blev det att flyga hem från Nain, via GooseBay och ett antal andra platser, men den resan blir ett annat äventyr.


Åter till "El Viejo"

Rättigheterna till berättelsen tillhör Bo Nilsson.
Pubicerade med hans samtycke.



Copyright © 1998-05 Harry Honkanen, All Rights Reserved