14-11-02
Nedanstående är en sann historia från Philiphino Island.

Året var 1958, Östasiatiska kompaniets M/S Travancore låg till ankars utanför ön Negro i Philiphinerna. En last av 3000 ton råsocker skulle lastas från stora stålpråmar som vardera tog ca 500 ton. Ombord på pråmarna fanns det en liten besättning på 3 till 4 man, som hade hand om förtöjning och liknande sysslor. Efter att ungefär tre pråmar var ombordtagna så började det blåsa upp. Vi hade inte fått någon tyfonvarning på radion, så vi var inte helt beredda på vad som komma skulle. Cirka en halvtimma senare var vindstyrkan i byarna omkring 35 m/s och ett skyfall kom över oss, Regnmängden var så stor att den upplevdes som en homogen stråle, en skeppskamrat som stod l½ till 2 meter på sidan syntes inte. Spygatten kunde inte svälja dessa vattenmängder utan det stod ca 60 till 70 cm vatten på däck.

När ovädret började så la vi av det andra ankaret också och släckte till 6 schacklar på båda. Stand by slogs i maskin och folk placerades på bryggan och backen (för att vara stand by). Övriga försökte att sätta ut kraftigare förtöjningar till pråmen längs sidan och allt som kunde uppbringas till fendrar hängdes ut. Men pråmen hävde så kraftigt att stora hål slogs upp i maskinrumsskottet och likaså i treans lastrum. Nu var goda råd dyra, vi insåg att pråmen måste läggas av, men först var vi tvungna att ta ombord besättningen på pråmen (nu utökad med en hund av okänd ras). Med hjälp av lejdare och livlinor fick vi till slut upp killarna och hunden från pråmen och kunde kapa förtöjningarna och låta den driva redlös.

Vid det här laget hade vi slitit av åtta stycken, 8 tums manillatossar och klämt sönder varenda fender som fanns ombord. Mot slutet använde vi gångmattorna av cocosfibrer, hoprullade som fendrar. Som så ofta i tropikerna går ovädren över lika fort som dom kommer och efter ett par timmar var det hela över och vi kunde återställa. Hålen i maskin och lastrum fick lagas med cemenlkistor tills vi kunde få dom riktigt lagade på varv. Matroserna satte igång att splejsa nya trossar istället för dom som gick av. Pråmen siktade vi ca tre sjömil bort, den hade drivit upp på land.

Efter detta intermezzo var det många som tog chansen att åka med bogserbåten iland på kvällen för att få lite avkoppling. Dessa var tvungna att övernatta iland, då ingen transport ombord fanns tillgänglig. Det var väl ingen som var ledsen for det. Folket var vänliga, särskilt den kvinnliga delen, och mat och dryck fanns i mängder. På morgonen när del var dags att ta bogserbåten ombord igen, uppstod ett mindre tumult runt en finsk motorman. Det visade sej att han förlagt sina löständer och mot löfte om en belöning började byborna att genomsöka området. Motormannen som efter nattens övningar var en aning däven, deltog inte i sökandet utan satte sej på en trästock for att avvakta händelseutvecklingen. När han satte sej ner for han upp igen med ett vrål och började skutta omkring som en tosing, vilt klappande sin bakre del. Efter assistans från sina skeppskamrater kunde det konstateras att löständerna ramlat ner i skjortöppningen och därifrån vandrat vidare ner i kalsongerna. Med påföljd att när han satte sej ner, bokstavligen bet han sej själv i baken. Detta kunde konstateras efter en okulär besiktning av motormannens aktra delar där ett rejält tandavtryck syntes.

Alla skrattade så dom tjöt och motormannen sparade in belöningen och kunde glad men skärrad åka ombord. Efter en för övrigt lugn lastning kunde vi så lätta ankar för att segla till nästa hamn, som var Cebu och låg på andra sidan ön Negro.

Nedtecknat av El viejo

Åter till "El Viejo"

Rättigheterna till berättelsen tillhör Bo Nilsson.
Pubicerade med hans samtycke.



Copyright © 1998-05 Harry Honkanen, All Rights Reserved