| 14-11-02
Nedanstående
är en sann historia från Philiphino Island.
Året var 1958, Östasiatiska kompaniets
M/S Travancore låg till ankars utanför ön
Negro i Philiphinerna. En last av 3000 ton råsocker
skulle lastas från stora stålpråmar
som vardera tog ca 500 ton. Ombord på pråmarna
fanns det en liten besättning på 3 till 4
man, som hade hand om förtöjning och liknande
sysslor. Efter att ungefär tre pråmar var
ombordtagna så började det blåsa upp.
Vi hade inte fått någon tyfonvarning på
radion, så vi var inte helt beredda på vad
som komma skulle. Cirka en halvtimma senare var vindstyrkan
i byarna omkring 35 m/s och ett skyfall kom över
oss, Regnmängden var så stor att den upplevdes
som en homogen stråle, en skeppskamrat som stod
l½ till 2 meter på sidan syntes inte. Spygatten
kunde inte svälja dessa vattenmängder utan
det stod ca 60 till 70 cm vatten på däck.
När ovädret började så la vi av
det andra ankaret också och släckte till
6 schacklar på båda. Stand by slogs i maskin
och folk placerades på bryggan och backen (för
att vara stand by). Övriga försökte att
sätta ut kraftigare förtöjningar till
pråmen längs sidan och allt som kunde uppbringas
till fendrar hängdes ut. Men pråmen hävde
så kraftigt att stora hål slogs upp i maskinrumsskottet
och likaså i treans lastrum. Nu var goda råd
dyra, vi insåg att pråmen måste läggas
av, men först var vi tvungna att ta ombord besättningen
på pråmen (nu utökad med en hund av
okänd ras). Med hjälp av lejdare och livlinor
fick vi till slut upp killarna och hunden från
pråmen och kunde kapa förtöjningarna
och låta den driva redlös.
Vid det här laget hade vi slitit av åtta
stycken, 8 tums manillatossar och klämt sönder
varenda fender som fanns ombord. Mot slutet använde
vi gångmattorna av cocosfibrer, hoprullade som
fendrar. Som så ofta i tropikerna går ovädren
över lika fort som dom kommer och efter ett par
timmar var det hela över och vi kunde återställa.
Hålen i maskin och lastrum fick lagas med cemenlkistor
tills vi kunde få dom riktigt lagade på
varv. Matroserna satte igång att splejsa nya trossar
istället för dom som gick av. Pråmen
siktade vi ca tre sjömil bort, den hade drivit
upp på land.
Efter detta intermezzo var det många som tog chansen
att åka med bogserbåten iland på kvällen
för att få lite avkoppling. Dessa var tvungna
att övernatta iland, då ingen transport ombord
fanns tillgänglig. Det var väl ingen som var
ledsen for det. Folket var vänliga, särskilt
den kvinnliga delen, och mat och dryck
fanns i mängder. På morgonen när del
var dags att ta bogserbåten ombord igen, uppstod
ett mindre tumult runt en finsk motorman. Det visade
sej att han förlagt sina löständer och
mot löfte om en belöning började byborna
att genomsöka området. Motormannen som efter
nattens övningar var en aning däven, deltog
inte i sökandet utan satte sej på en trästock
for att avvakta händelseutvecklingen. När
han satte sej ner for han upp igen med ett vrål
och började skutta omkring som en tosing, vilt
klappande sin bakre del. Efter assistans från
sina skeppskamrater kunde det konstateras att löständerna
ramlat ner i skjortöppningen och därifrån
vandrat vidare ner i kalsongerna. Med påföljd
att när han satte sej ner, bokstavligen bet han
sej själv i baken. Detta kunde konstateras efter
en okulär besiktning av motormannens aktra delar
där ett rejält tandavtryck syntes.
Alla skrattade så dom tjöt och motormannen
sparade in belöningen och kunde glad men skärrad
åka ombord. Efter en för övrigt lugn
lastning kunde vi så lätta ankar för
att segla till nästa hamn, som var Cebu och låg
på andra sidan ön Negro.
Nedtecknat av El viejo
Åter
till "El Viejo"
Rättigheterna
till berättelsen tillhör Bo Nilsson.
Pubicerade med hans samtycke.
Copyright © 1998-05 Harry Honkanen, All Rights
Reserved
|